ett minne
Något snurriga efter båtresan blir vi avhysta från båten vid KohLantas hamn.
Bland ett hundratal skrikande thailändare lyckas vi på något underligt sätt lokalisera vår transferchaffis, en vitklädd, svettig thailändare med fruktansvärt dåliga kunskaper i Engelska.
Han placerar oss lite utanför turistklungan och ber oss vänta. Vi väntar!
Transferbussen visar sig snart vara en pickup-truck, ryggsäckarna kastas upp bak, Ola sätter sig fram och jag sitter ihopvikt i baksätet med en klase bananer som sällskap.
Vi rullar, thailändaren förklarar på knacklig engelska att vi ska hämta upp hans kompis också. Ola sätter sig bak, kompisen fram. Kompisen frågar om det är okej att han spelar en skiva, och slår på Green Day`s Dookie.
Vi brummar vidare till tonerna av "when I come around", stannar till på en fiskmarknad där det ska handlas fisk.
Därefter kommer chaffisen på att han glömt två pers.
Vi återvänder till stan, mycket riktigt. Kvar finns två uppretade tyskar.
De blir placerade på flaket, "good for me" säger thaikompisen, som fortsätter sitta fram.
Efter 100 meter bankar den tyske mannen på flaket. Vi stannar. Det råder 50 gradig hetta utanför fönstret, vindstilla och stekande sol, och till råga på allt har thaikompisen lyckats få med sig den tyska kvinnans schal in i bilen.
Mannen rusar fram och rycker surt av honom den.
Vi åker vidare, 100 meter till. Tysken bankar återigen på flaket. Vi stannar.
Det är alldeles för hett för kvinnan att sitta bak på flaket. Hon och Thaikompisen byter plats.Han sätter sig bak på flaket med mannen. Jag och Ola sitter tysta och beskådar mest bara det hela.
Vi kör vidare, 100 meter till. Tysken bankar hysteriskt på flaket, jag suckar, kvinnan ursäktar honom.
Thaikompisen har lyckats reta upp honom, och tysken vägrar nu sitta på samma flak. Vi pressar ihop oss i baksätet,
Kilometer efter kilometer efter regnskogsvägar, några närakanten- och några näradöden-upplevelser senare
hamnar vi slutligen här:
Bland ett hundratal skrikande thailändare lyckas vi på något underligt sätt lokalisera vår transferchaffis, en vitklädd, svettig thailändare med fruktansvärt dåliga kunskaper i Engelska.
Han placerar oss lite utanför turistklungan och ber oss vänta. Vi väntar!
Transferbussen visar sig snart vara en pickup-truck, ryggsäckarna kastas upp bak, Ola sätter sig fram och jag sitter ihopvikt i baksätet med en klase bananer som sällskap.
Vi rullar, thailändaren förklarar på knacklig engelska att vi ska hämta upp hans kompis också. Ola sätter sig bak, kompisen fram. Kompisen frågar om det är okej att han spelar en skiva, och slår på Green Day`s Dookie.
Vi brummar vidare till tonerna av "when I come around", stannar till på en fiskmarknad där det ska handlas fisk.
Därefter kommer chaffisen på att han glömt två pers.
Vi återvänder till stan, mycket riktigt. Kvar finns två uppretade tyskar.
De blir placerade på flaket, "good for me" säger thaikompisen, som fortsätter sitta fram.
Efter 100 meter bankar den tyske mannen på flaket. Vi stannar. Det råder 50 gradig hetta utanför fönstret, vindstilla och stekande sol, och till råga på allt har thaikompisen lyckats få med sig den tyska kvinnans schal in i bilen.
Mannen rusar fram och rycker surt av honom den.
Vi åker vidare, 100 meter till. Tysken bankar återigen på flaket. Vi stannar.
Det är alldeles för hett för kvinnan att sitta bak på flaket. Hon och Thaikompisen byter plats.Han sätter sig bak på flaket med mannen. Jag och Ola sitter tysta och beskådar mest bara det hela.
Vi kör vidare, 100 meter till. Tysken bankar hysteriskt på flaket, jag suckar, kvinnan ursäktar honom.
Thaikompisen har lyckats reta upp honom, och tysken vägrar nu sitta på samma flak. Vi pressar ihop oss i baksätet,
Kilometer efter kilometer efter regnskogsvägar, några närakanten- och några näradöden-upplevelser senare
hamnar vi slutligen här:
Kommentarer
Trackback
