elinoise

Ibland känns det som att livet slår lite hårdare än vanligt.
Sen jag "kom ur" min kvasidepp känns det som att någon kämpar jävligt hårt för att jag ska falla tillbaks i den igen.
Efter att jag mer eller mindre via ett samtal blev inbeordrad att jobba imorgon (så nu blir nästa lediga helg den 22 mars. kul va ? ) så ringer pappa för att berätta att min lilla Farmor har cancer.
Bröstcancer och 90 år. Operation om några veckor.
Förlåt mig om jag låter cynisk men hur många extra veckor/månader/år får hon av den ?
Jag ser framför mig slangar, cellgifter, metastaser och dylikt.
Orkar man det om man är 90 år ? Är det inte mer värdigt att få sluta hemma i sängen, hon kanske får ett bättre liv utan operationen också ?
Jag blir ledsen och förbannad för jag VET att det är INTE farmor som har valt att låta sig opereras. Hon har förmodligen veta om den där knölen betydligt längre än  alla läkare och framförallt pappa och valt att inte säga något om den.
Så om jag inte ligger sömnlös pga min tillfälligt jävligt risiga ekonomi så har jag ju alltid det där.

Jag är förövrigt sjuk också. Hela februari gick ut på att vara sjuk i någon form, infektionen, deppressionen och nu jäkla förkylning med febernedsättande pills och halstabletter.
I HATE!

Nu har jag verkligen inte mycket roligt att säga om mitt liv. Positivt är att det tackolov är slut på februari och att det kanske väntar en öl-dejt i veckan.
 Whatever keeps you going!