elinoise

Jag vet inte hur det började, min språkfascism.
Kanske redan i lågstadiet, eftersom jag är så fruktansvärd korkad när det gäller matte så satsade jag allt jag hade på att bli en äkta språknörd.
I mina skrivböcker från grundskolan till gymnasiet finns inte ETT enda stavfel. Eller jo, ett finns, jag minns det som igår. Jag gick andra klass och hade stavat berättelse med ett Ä för mycket en gång, "Bärättelsen om den elaka grodan".
En röd markering är en för mycket och jag skulle aldrig mer komma att göra ett enda stavfel.

Folk förstår inte varför jag kan bli så upprörd över grammatiskt inkorrekta meningar, särskrivningar eller helt enkelt felstavade ord.
Jag hatar sms-förkortningar i vanlig text, jag hatar dem visserligen hela tiden.

oxå istället för också,
d istället för det,
e istället för är

Jag hatar även när man helt sonika skiter i att skriva ut den sista bokstaven, t.ex "de e inge bra me mej"
Har man kostat på sig två bokstäver kan man lika gärna skriva ut den tredje också och därmed få ett, hörochhäpna, FULLSTÄNDIGT ord!

Jag hatar ord som "mej, dej och juh"
Jag hatar ord som "asså, gu, me, de, ne"

Den här "skrivformen" kan få den tyngsta avhandling att framstå som någon billig jävla trailertrashprodukt.

Och så var det särskrivningarna, dessa djävulens påfund.
Jag ser dem överallt.
BO VÄRD, HÖNS GÅRD, SPRÄTT ÄGG, MORGON ROCK, MAT RO, HUND KOPPEL...
Det är ETT ord ! VAD är problemet ?

Har man dokumenterad Dyslexi är man ursäktad, möjligt om man är av utländsk härsprung och inte lärt sig hantera svenska språket. annars kommer jag fortsätta förutsätta att ni är dumma i huvudet.
På riktigt.

Och för helvete, VÄL stavas V - Ä - L, inte V - E - L - L.