elinoise

Jag är glad!
För första gången sen någon gång innan jag åkte till Thailand är jag ärligt uppriktigt glad.
Glad ner i botten av själ och hjärta.
Åh om ni visste hur skönt det är att det hela har släppt.
Det som pågått så mycket längre än jag själv förstått.

Det har varit några gråmulna veckor, följt av några riktigt tunga.
En energislukande "relation" till någon, alltför många dagar utan mat, många intesovabaraslumra-nätter, många samtal med mamma och desto fler med Marie.
Min lilla fina Marie, om du visste vad dina ord betyder för mig!
Marie har lärt mig be om hjälp, och hon har lärt mig världens bästa mantra.
Senaste nätterna när tankarna snurrat runt för länge för att slutligen trassla in sig i varandra har jag bett om hjälp, och jag har kört stenhårt på mantrat. Tillslut har jag somnat!

Idag skiljer sig egentligen inte speciellt mycket från de senaste dagarna egentligen.
Jag kliver upp och in i en dimma, åker på jobbet där det är kort om personal (as usual ) , jobbar på med  de "mina" , är allmänt less and so on.
Jobbar klart, åker ner på stan ( osminkad och ser ut som sju svåra år) träffar Mattan min, florerar runt lite i affärerna och nöjer mig med att endast titta på kläderna, får köpa dem efter nästa lön kanske... , käkar med sällskap och avslutar kvällen på Make Up Store där jag iallafall unnar mig den där guldögonskuggan jag suktat efter länge och även lite annat.
Sen så kommer jag hem, kommer på migsjälv med att vissla, hör stampargrannen och tänker att han poppar för oss båda, läser ett fint mail som gör mig en aning röd om kinderna och inser att jag är GLAD.
Och inte pga något som hänt eller sagts, för det har hänt och sagts roliga, fina och bra saker under hela tiden, men jag har inte orkat bry mig helhjärtat, för upptagen med att bråka med min hjärna.
Jag är glad för att jag är jag, och jag är förbannat bra.
och DET är en jävligt skön känsla!