elinoise

Sitter på jobbet, som vanligt.
Har suttit och läst en så oerhört berörande, dock tragisk, blogg. En ung tjej som nyligen förlorat en av sina vänner.
Jag läste och läste och läste tills tårarna började rinna och jag fick rycka upp mig, sitter ju förtusan på jobbet. Kan ju inte sitta här och lipa!
Vet ju precis hur det är, eftersom min närmsta vän dog för fem år sen ( tiden går snabbt).
Sen barndomsåren var vi som ler & långhalm, och så plötsligt försvinner en. Och man är lämnad ensam kvar.
Lite svårt att beskriva, men även efter fem år utan henne så kan jag ibland känna mig som en halv människa.

På något sätt går man vidare, man tar sig igenom allt.
Lever ju ett underbart liv här idag !

Vet att saker händer av en anledning, att inget kan göras ogjort så det är ingen mening att gå runt och älta.