elinoise

Låt mig börja med att tacka för all uppvaktning i form av kommentarer, telefonsamtal och sms som strömmat in i samband med Liams födelse. Det blir lite dåligt med tid och ork för att hinna svara på alla så det får bli ett masstack på det här sättet.

Idag fyller Liam en vecka, han har lagt på sig 80 gram på bredden och en centimeter på längden under tiden. Inte underligt när han äter som en hel karl iofs. Ändå var han pyttepyttepytte om man jämför med den femveckorsbäbis som vi träffade idag på bvc, snacka om heffaklump i jämförselse...

Vi har även haft besök i princip varenda dag sen vi kom hem, och då har det bara varit "närmast anhöriga" såsom Liams mormor, mormorsmor, styvmorfar, 2 av kusinerna, morfar och styvmormor, moster maja och så min storebror med fru. Resten är antingen förkylda eller bortresta, lite trist men han finns ju kvar för dem att titta på även nästa vecka =)
Hoppas vi får lite besök av kompisar snart också, känns som en evighet sen, men jag förstår ju att folk inte vill komma när de känner sig förkylda och när jag inte varit speciellt pigg heller. Nu börjar jag bli lite mer som en människa hursomhelst..

Igår trodde jag dock att även jag dragit på mig influensa, började frysa som sjutton på kvällen och tempen visade på feber. Fick rådet att ta 2 alvedon och gå och lägga mig, vilket jag gjorde. Däremot fanns det en liten figur som vägrade göra detsamma, Liam skrek som en stucken gris mellan 22-02. Antar att han kände att jag inte var riktigt med, blir så jäkla klen såfort jag får minsta lilla feber och det hjälpte ju inte direkt att amningen strulade, och tillslut kom jag underfund med att det nog handlade om en mindre men ack så jävlig mjölkstockning. Såfort allt kom igång igen så lugnade han också ner sig.
Det slutade med att vi sov på soffan han & jag. Idag har han varit hur snäll som helst igen, om än lite trött pga nattens små utbrott.

Nu väntar jag på att han ska vakna där han ligger och sussar på kudden brevid mig, så han kan äta sista målet för dagen (innan nattmålen tar vid) och förhoppningsvis somna om igen så småningom så vi alla kan gå och lägga oss!

sleep tight!

och så kom han till sist, vår lilla groda! Precis i tid, jag behövde aldrig gå gravid till jul, som det kändes där ett tag ( behövde ju inte ens gå över tiden). Och jag hade väl aldrig kunnat föreställa mig vilken känslostorm det skulle innebära att få barn.

I Måndags hade vi tid för ultraljud som sagt, han låg då på tvären, läkarna både kände och kollade, de tog prover på mig och vi fick en ny tid på tisdag morgon för vändning, ctg och igångsättning/eventuellt snitt.
Vändning skulle vara nödvändigt i vilket fall, det hade inte gått att få ut honom på tvären även med ett snitt.
Tisdag morgon kom vi tillbaka till förlossningen, fick ta ctg-kurva och vänta in läkarna för ett nytt ultraljud, där visar det sig att han då lagt sig med rumpan neråt. Thomas - som läkaren hette erbjöd sig att ändå göra ett försök till att vända, men jag valde snitt ändå, det kändes som nog med äventyr, hit och dit, fram och tillbaka som det hade varit så nu ville jag bara få ett slut på "eländet".
klockan var nu 9:30 och vår snitt-tid var 15:40, vi fick ett rum på bb, jag fick operationskläder och de satte nål på handryggen. Eftersom jag varken fick äta eller dricka fick jag två dextrosol av en barnmorska att tugga på, och så var det bara att vänta...
12:45 kommer två barnmorskor in och säger att jag fått min tid framflyttad till 13:00, och plötsligt finns ingen tid för att vara nervös längre. De sätter kateter och sen beger vi oss ner till OP. Får träffa teamet av narkosläkare, barnläkare, undersköterskor, sjuksköterskor, övriga läkare ( jag svär att det säkert var 20 pers i operationssalen förutom jag & martin)

Jag flyttas över till operationsbritsen, får spinalbedövning och ett antal andra mediciner (förmodligen en hel del lugnande för jag blev en aaaaning groggy vill jag minnas..) och tillsist kommer Thomas in - iklädd operationsrock och gummistövlar, efter att de testat spinalen och konstaterat att jag är helt bedövad från vaderna upp till revbenen sätter de igång.
Jag känner ingenting, jag trodde de gjorde ytterligare ett ultraljud innan jag hör en sug, och sedan börjar det ryckas och dras i mig, men jag känner som sagt ingenting av vad de håller på med.
Sen hörs ett litet vrål -  Liam!
Efter att barnläkaren kollat att allt var okej, vilket det var - han fick lite hjälp att andas men fixade det själv galant tillslut, får jag träffa honom. Martin fick ju träffa honom direkt i princip. De får åka upp på bb och vänta på mig medan de syr ihop mig, vilket tog cirka 20 minuter sen får jag åka upp jag med.

Vi stannade två dygn på bb, fick åka hem i torsdags "oförskämt pigg" och nu är vi hemma och laddar batterierna. Visst är jag en aning sliten efter snittet men det känns bättre och bättre för varje dag, sålänge jag har alvedon och en soffa så klarar jag mig.
Jag har verkligen världens finaste familj!

Dagens Lokaltidningsbesvikelse

- Denna blogg tillägnas alla besvikna människor som finns ute i vårt avlånga land och har behovet att påtala det för oss andra genom lokal media.